Tekster av Bengt Berg / Karin Blehr / Leena Mannila
HANNE BORCHGREVINK
1998 ISBN 82-994744-1-8. Side 5-11, 29 og 43.
Bengt Berg:
Musiken har inte börjat än.
För ett par timmar sen
klev en man in i ett vedskjul
med en cello under armen.
Men ännu råder stor stillhet
över synfältet.
HANNES HUS
Man har god lust att inte säga nånting. Låta det vara bra så. Låta det vara. Vi lever inte bara i ett bildbrus utan också i ett ordsus. Överallt och från alla håll väller det över oss. Och tystnaden blir en bristvara, snart en lyx. Ungefär som rent vatten.
Jag tror inte att tystnaden är nogon dum utgångspunkt när man ska ta steget in i Hanne Borchgrevinks bildvärld. Som vi som följt hennes konstnärliga arbete vet, så har husen tagit över de tidigare betydligt mera myllrande och detaljrika miljöerna. Husen inntar sin plats, möter vår blick. Jag tror att det är om själva mötet det handlar. Huset rymmer sin rymd, vi hyser vår själ, för att nu uttrycka sig enkelt. Men också det enkla har vidd – och djup. Precis som tystnaden. Eller det vita.
Ett hus
mitt inne i vinteren
med en någorlunda nesliten tröskel
att lyfta sitt liv över
Huset
nästan lika gammalt som vinden
Och taket
borde göras nånting åt
Endast skuggan är ny
över nattgammal
dagg
LITEN POLEMIK
Mycket har skrivits om Hanne Borchgrevinks omvittnade förmöga att bygga en bild, ställa ytskikt mot siktdjup, använda sig av färgarna som ytterst rumsliga verkningsmedel; tema med variationer och målningar som meditativa objekt. Visst, man kan hålla på med tolkningar, men jag är inte säker på att det behövs: ett hus är ett hus är ett hus, men Hannes hus är bilder, dit våra blickar dras, fram till dörren – in till oss själva.
Några återkommande kommentarer runt Hanne Borchgrevinks boende- och kulturmiljö är "självvald exil", "decentraliserad verksamhet", "fjärran från storstadens häxkittel" och så vidare. Jag tror, eller snarare tror mig veta, att liknande utsagor från centrum gentemot periferin i grund och botten leder till en felsyn i värderingen av det som ska bedömas: konsten.
Det är snarare så att en distans till det som brukar kallas metropolen, och en kontakt med naturen och det fundamentala, med vanligt folk och de lika nödvendiga bildnings- och upptäcktsresorna runt om i världen, är det som skapar en fruktbar spänning mellan liv – arbete – verk. När sedan denna centrum-chauvinism (som alls inte är tänkt att vara som den verkar) paras med estetiska utvärderingar i stil med "enkla som barnteckningar" då är det dags att sätta klackarna i backen. När Picasso och de andra konstnärerna "upptäckt" den primitiva konsten i svartaste Afrika, då fick de den nödvendiga kicken – och insikten – att gå vidare in i kubismens revolutionerande formvärld.
Barns bilder är möjligen enkla utifrån perspektiv- och färglära, men rymmer samtidigt en oerhörd vitalitet, djärvhet, frihet och kraft, som alltför få vuxna konstnärer kommer i närheten av.
Det är altså i gränslandet de lever, konstnärsparet Hanne Borchgrevink och Tore Hansen, med två pojkar, en hund, en skog, en väg, en sjö och en inlandshimmel över sig. De utgör var sin länk i samtidskonsten, samtidigt som de förvaltar en nordisk tradition som har med stillhet, avstånd, tystnad att göra och som gärna kan ses som fruktbringande gläntor i det digitala samhällets jakt på mätbara resultat, ökad tillväxt, förbiilande trender och en förbrukarmentalitet som sätter BNP högst upp på guldkalvens altare.
MUSIKEN
När Hanne reser sina hus på duken, öppnar hon också ett landskap som visserligen inte finns återgivet med flora och fauna, eller ens någon människa på väg till brevlådan, nutidsrekvisita i form av TV-antenner eller en bil som behöver få vindrutan skrapad innan man kör iväg.
Nej, hon öppnar inte till det konkreta kaffebordet, men ändå till sinnet – ungefär som musiken kan göra. I rå tolkning kan man säga att färgen motsvarar klangen, formen tonen och tillsammans byggs ett ögats ljudlandskap upp.
Huruvida stegen styrs in i eller ut ur bilden, om graden av andlighet, i fall husen "betyder" något mer än sig själva, om livet upprätthålls via den smala remsa för fötter som knyter huset till omvärlden, lämnar jag därhän.
Det viktiga för mig är att ännu en mötesplats uppstått, där frågan betyder lika mycket som svaret och där också tystnaden har en hel del att berätta.
Karin Blehr:
MENNESKELIGNENDE
Huset er antropomorft – menneskelignende. Barn tegner hus med ansikter, ansikter med stirrende øyne og dører som gaper lik munner.
Hanne Borchgrevinks hus er mer enn ansikter – de er kropper. Vinduene er oftest bitte små mens dørene ruver. Små vinduer får huset til å virke stort – den store døren forminsker det. Det blir både intimt og monumentalt – en forvokst dukkestue.
Noen ganger fjerner Hanne Borchgrevink vinduene eller døren. Da blir husene blinde og stumme. Hennes hus er alltid alene, kun forbundet med verden ved hjelp av en vei – en navlestreng.
Selv der hun føyer dem sammen i grupper eller grender, gir hun hvert enkelt hus dets eget imaginære rom. Slike hus finner seg godt til rette på samme billedflate, men er ikke boliger for mennesker av denne verden. Hanne Borchgrevinks hus føder nye hus i form av små bislag eller karnapper. Forholdet mellom det store og det lille huset ligner forholdet mellom mor og barn – inderlig og uskyldsrent slik det skildres i den italienske 1300-talls kunsten.
Hanne Borchgrevinks husportretter er laget med stor kjærlighet av en kunstner som vet det meste om farge, valør, flater, volumer og perspektivistiske virkninger, men som ikke stiller sin kunnskap til skue. Hun formidler sine innsikter om bygningskroppens menneskelignende egenskaper på en måte som er uløselig knyttet til bildets egen arkitektur.
Leena Mannila:
GOD DAG – JEG ER ET HUS
Hanne Borchgrevink har alltid vist spesiell interesse for komposisjon i sine bilder. Karakteristisk er måten hun ofte plasserer tyngdepunkteti den øvre halvdelen av billedflaten som kan være ladet med maleriske hendelser og rytmiske variasjoner. Slikt gir bildene en egen oppløftet, optimistisk stemning. Hennes evne til å få med seg landskapet og klimaforholdene som omgir husene, og dét uten at disse ofte blir behandlet figurativt i det hele tatt, kun ved hjelp av lys eller en eneste strek, er stundom direkte forbløffende.
Hennes omgang med husmotiver kan sees som et kvinnelig prosjekt. Hus er i seg selv et begrep forbundet med omsorg; hus er en kropp og en beskyttende membran rundt mye av vår livsutfoldelse. De er bestandige, tilsynelatende statiske (lite dynamiske) og fulle av liv. Det er videre interessant at Hanne Borchgrevink finner sine husmotiver (som hun omgir med varme og omtanke) helst på de nordlige breddegrader: Island, Færøyene og Norden for øvrig. Det er mye kunstnerisk potensiale i slike dobbelteksponeringer.
Det rent maleriske i Hanne Borchgrevinks bilder utgjør hennes "hovedprosjekt": De tilsynelatende enkle, men rikt varierte og meningsladede møtene med flate mot flate, farge mot farge, valør mot valør, og de klare aksentene som komposisjonsmessig gir bildet en retning og setter hovedmotivet på plass.
HANNE BORCHGREVINK
1998 ISBN 82-994744-1-8. Side 5-11, 29 og 43.
Bengt Berg:
Musiken har inte börjat än.
För ett par timmar sen
klev en man in i ett vedskjul
med en cello under armen.
Men ännu råder stor stillhet
över synfältet.
HANNES HUS
Man har god lust att inte säga nånting. Låta det vara bra så. Låta det vara. Vi lever inte bara i ett bildbrus utan också i ett ordsus. Överallt och från alla håll väller det över oss. Och tystnaden blir en bristvara, snart en lyx. Ungefär som rent vatten.
Jag tror inte att tystnaden är nogon dum utgångspunkt när man ska ta steget in i Hanne Borchgrevinks bildvärld. Som vi som följt hennes konstnärliga arbete vet, så har husen tagit över de tidigare betydligt mera myllrande och detaljrika miljöerna. Husen inntar sin plats, möter vår blick. Jag tror att det är om själva mötet det handlar. Huset rymmer sin rymd, vi hyser vår själ, för att nu uttrycka sig enkelt. Men också det enkla har vidd – och djup. Precis som tystnaden. Eller det vita.
Ett hus
mitt inne i vinteren
med en någorlunda nesliten tröskel
att lyfta sitt liv över
Huset
nästan lika gammalt som vinden
Och taket
borde göras nånting åt
Endast skuggan är ny
över nattgammal
dagg
LITEN POLEMIK
Mycket har skrivits om Hanne Borchgrevinks omvittnade förmöga att bygga en bild, ställa ytskikt mot siktdjup, använda sig av färgarna som ytterst rumsliga verkningsmedel; tema med variationer och målningar som meditativa objekt. Visst, man kan hålla på med tolkningar, men jag är inte säker på att det behövs: ett hus är ett hus är ett hus, men Hannes hus är bilder, dit våra blickar dras, fram till dörren – in till oss själva.
Några återkommande kommentarer runt Hanne Borchgrevinks boende- och kulturmiljö är "självvald exil", "decentraliserad verksamhet", "fjärran från storstadens häxkittel" och så vidare. Jag tror, eller snarare tror mig veta, att liknande utsagor från centrum gentemot periferin i grund och botten leder till en felsyn i värderingen av det som ska bedömas: konsten.
Det är snarare så att en distans till det som brukar kallas metropolen, och en kontakt med naturen och det fundamentala, med vanligt folk och de lika nödvendiga bildnings- och upptäcktsresorna runt om i världen, är det som skapar en fruktbar spänning mellan liv – arbete – verk. När sedan denna centrum-chauvinism (som alls inte är tänkt att vara som den verkar) paras med estetiska utvärderingar i stil med "enkla som barnteckningar" då är det dags att sätta klackarna i backen. När Picasso och de andra konstnärerna "upptäckt" den primitiva konsten i svartaste Afrika, då fick de den nödvendiga kicken – och insikten – att gå vidare in i kubismens revolutionerande formvärld.
Barns bilder är möjligen enkla utifrån perspektiv- och färglära, men rymmer samtidigt en oerhörd vitalitet, djärvhet, frihet och kraft, som alltför få vuxna konstnärer kommer i närheten av.
Det är altså i gränslandet de lever, konstnärsparet Hanne Borchgrevink och Tore Hansen, med två pojkar, en hund, en skog, en väg, en sjö och en inlandshimmel över sig. De utgör var sin länk i samtidskonsten, samtidigt som de förvaltar en nordisk tradition som har med stillhet, avstånd, tystnad att göra och som gärna kan ses som fruktbringande gläntor i det digitala samhällets jakt på mätbara resultat, ökad tillväxt, förbiilande trender och en förbrukarmentalitet som sätter BNP högst upp på guldkalvens altare.
MUSIKEN
När Hanne reser sina hus på duken, öppnar hon också ett landskap som visserligen inte finns återgivet med flora och fauna, eller ens någon människa på väg till brevlådan, nutidsrekvisita i form av TV-antenner eller en bil som behöver få vindrutan skrapad innan man kör iväg.
Nej, hon öppnar inte till det konkreta kaffebordet, men ändå till sinnet – ungefär som musiken kan göra. I rå tolkning kan man säga att färgen motsvarar klangen, formen tonen och tillsammans byggs ett ögats ljudlandskap upp.
Huruvida stegen styrs in i eller ut ur bilden, om graden av andlighet, i fall husen "betyder" något mer än sig själva, om livet upprätthålls via den smala remsa för fötter som knyter huset till omvärlden, lämnar jag därhän.
Det viktiga för mig är att ännu en mötesplats uppstått, där frågan betyder lika mycket som svaret och där också tystnaden har en hel del att berätta.
Karin Blehr:
MENNESKELIGNENDE
Huset er antropomorft – menneskelignende. Barn tegner hus med ansikter, ansikter med stirrende øyne og dører som gaper lik munner.
Hanne Borchgrevinks hus er mer enn ansikter – de er kropper. Vinduene er oftest bitte små mens dørene ruver. Små vinduer får huset til å virke stort – den store døren forminsker det. Det blir både intimt og monumentalt – en forvokst dukkestue.
Noen ganger fjerner Hanne Borchgrevink vinduene eller døren. Da blir husene blinde og stumme. Hennes hus er alltid alene, kun forbundet med verden ved hjelp av en vei – en navlestreng.
Selv der hun føyer dem sammen i grupper eller grender, gir hun hvert enkelt hus dets eget imaginære rom. Slike hus finner seg godt til rette på samme billedflate, men er ikke boliger for mennesker av denne verden. Hanne Borchgrevinks hus føder nye hus i form av små bislag eller karnapper. Forholdet mellom det store og det lille huset ligner forholdet mellom mor og barn – inderlig og uskyldsrent slik det skildres i den italienske 1300-talls kunsten.
Hanne Borchgrevinks husportretter er laget med stor kjærlighet av en kunstner som vet det meste om farge, valør, flater, volumer og perspektivistiske virkninger, men som ikke stiller sin kunnskap til skue. Hun formidler sine innsikter om bygningskroppens menneskelignende egenskaper på en måte som er uløselig knyttet til bildets egen arkitektur.
Leena Mannila:
GOD DAG – JEG ER ET HUS
Hanne Borchgrevink har alltid vist spesiell interesse for komposisjon i sine bilder. Karakteristisk er måten hun ofte plasserer tyngdepunkteti den øvre halvdelen av billedflaten som kan være ladet med maleriske hendelser og rytmiske variasjoner. Slikt gir bildene en egen oppløftet, optimistisk stemning. Hennes evne til å få med seg landskapet og klimaforholdene som omgir husene, og dét uten at disse ofte blir behandlet figurativt i det hele tatt, kun ved hjelp av lys eller en eneste strek, er stundom direkte forbløffende.
Hennes omgang med husmotiver kan sees som et kvinnelig prosjekt. Hus er i seg selv et begrep forbundet med omsorg; hus er en kropp og en beskyttende membran rundt mye av vår livsutfoldelse. De er bestandige, tilsynelatende statiske (lite dynamiske) og fulle av liv. Det er videre interessant at Hanne Borchgrevink finner sine husmotiver (som hun omgir med varme og omtanke) helst på de nordlige breddegrader: Island, Færøyene og Norden for øvrig. Det er mye kunstnerisk potensiale i slike dobbelteksponeringer.
Det rent maleriske i Hanne Borchgrevinks bilder utgjør hennes "hovedprosjekt": De tilsynelatende enkle, men rikt varierte og meningsladede møtene med flate mot flate, farge mot farge, valør mot valør, og de klare aksentene som komposisjonsmessig gir bildet en retning og setter hovedmotivet på plass.
